En naturupplevelse och lärdom i att lyssna

Jag går ofta på vandring i naturen någonstans. Om det blir till skogen eller längs havet avgörs oftast utifrån en känsla och det brukar sällan bli fel om man följer känslan i magen.

Igår tog jag med hunden och började gå längs en skogsväg. Jag har gått där förr och vet av erfarenhet att man sällan möter någon annan vandrare, det tycks som just den här platsen ligger lite väl avsides för många. Precis som jag gillar det.

Oftast när jag tar med hunden brukar jag utrusta henne med en GPS, hon är ju trots allt en ung Jack Russel. Terrierna har ju en benägenhet att följa intrycken oavsett var det tar dem, men Doris är ändå ganska bra på att följa kommandon. Just den här dagen hade jag fått en del att tänka på och tankspriddheten gjorde att jag glömde både GPS;en såväl som min egen telefon som behövs för att hitta hunden. Att följa känslan i magen var det inte tal om. Istället följde jag tankarna i huvudet som också tog mig ut i naturen med en bristfällig utrustning.

Efter en timme hade vi kommit till en plats där ena sidan av vägen gränsar mot ett stort kalhygge och på den andra sidan rinner en ganska stor å som sedan viker av in i skogen och bildar en massa sankmarker.
Jag stannade upp och tog in sceneriet och vilade en stund. Jag märkte knappt att Doris fortsatte gå längs vägen i en rask takt. Själv blundade jag och koncentrerade mig på att släppa en massa överskottsenergi som jag inte kände mig i behov av. När jag öppnade ögonen och tittade bort längs vägen efter Doris, så såg jag henne stå blickstilla tittandes direkt tillbaka mot mig. Jag kände att hon nog undrade över något men släppte därefter tanken och blundade igen. Genast när jag gjorde detta insåg jag att jag gjort ett rejält misstag; min hund hade tydligt undrat över något och dum som jag var så valde jag att ignorera henne. Jag vände mig direkt tillbaka mot henne och drog efter andan för att ropa. I samma ögonblick såg jag Doris springa i hög fart med nosen tryckt längs marken – rakt in i skogen.

Bildcred: Pixabay/jplenio

Jag är ingen jaktmänniska men jag har ändå snappat upp ett och annat när det gäller glada Jack Russels som hittat ett färskt viltspår. Har de väl börjat så ska det mycket till att de släpper spåret. Det är bara att hänga med. Doris drog snabbt iväg in i skogen och jag sprang efter ropandes och plumsandes i sankmarken. Överallt låg sly och nedfallna grenar som gjorde det omöjligt att hålla upp takten och snart fanns det inget annat val än att stanna.
Det tog mig några minuter innan huvudet började funka igen och kort därefter gick jag ut till vägen igen för att vänta.  Jag har alltid med mig en liten visselpipa i jackan som jag använder för att kalla in hunden istället för att stå och gallskrika. Så nu när huvudet fungerade igen så började jag vissla och ropa. Det kändes plötsligt som en god idé i magen att vänta ett litet tag längs vägen. Doris brukar alltid själv komma tillbaka när hon sprungit en stund. Och efter långa, långa 10-15 minuter kom också en trött, lerig men glad Jack Russel tillbaka till vägen där en väldigt tacksam husse väntade.

När jag stod på vägen och kallade och väntade på Doris, kände jag mig mycket utlämnad till skogen omkring mig. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna kalla efter hjälp i rimlig tid. Samtidigt så kände jag någonstans inom mig en uppmaning att ta det nu lite lugnt ett tag. Hunden hör visselpipan och det blir inte bättre av att du själv blir uppjagad och börjar skrika och gorma. Det finns ju inte heller en hund i världen som vill komma till en husse som låter arg och uppjagad.

Då magkänslan infunnit sig så begrep jag mitt dilemma. Jag hade gjort flera dåliga val efter varandra som tagit mig hit där jag stod. Nu fanns åtminstone en chans att ändra riktningen och samtidigt hoppas på att det skulle bli bra. Jag tror inte att jag hade tur att det sedan gick väl, eller att sannolikheten var särskilt stor att Doris skulle fortsätta iväg in i skogen då hon hörde visselpipan.
Min lärdom, som jag tror jag behövde göra. Var att jag fattade poängen där och då, och valde att lyssna till magkänslan och ta den bästa vägen efter omständigheterna.

Doris på tur i skogen, en annan gång.

Var detta inlägg hjälpsamt?

Lämna ett svar

Stäng meny