”Var du där?”

Bild av Hide-from-the-sun

Igår natt satt jag i min oförskämt lyxiga campingstol som jag ärvt från min far och tittade på stjärnfallen som föll över himlavalvet. Det är ett kometregn kallat Perseiderna som årligen kan ses runt den 11-13 Augusti över det norra halvklotet. Jag kunde räkna över tjugo stycken tydliga stjärnfall där jag satt vid en gammal tågräls utanför byn där jag bor. Till slut visste jag inte riktigt vad jag skulle önska mig, det är bara så många ”ting” en människa behöver för att vara lycklig. Och de flesta önskningar är inga saker utan sånt som kärleken, bra relationer, fina vänner, glada upplevelser och sånt. Ja, du vet.

Dessa dagar tycks det var mycket saker som händer i världen. Jag önskar det inte vore så. För det är nästan för mycket ibland för att kunna rymmas i våra liv. Det är mystiska sjukdomar, ekonomiska kriser, domedagsprofetior – och ascensions, vibrationshöjningar och 5d som måste samsas om vartannat. Allt detta ska rymmas i våra sinnen och hjärtan och det är inte det lättaste. Jag tror faktiskt inte riktigt vi är gjorda för att ta in allt ”det där”, utan mycket är skådespel där vi själva blir aktörer i någon annans spel.

Egentligen är vi våra egna iakttagare, eller kanske tänk som observatörer någonstans långt bak i medvetandet som ständigt ser allt det som händer. Utan att döma eller ta ställning, bara en plats i vårt eget sinne där ”det som finns” ständigt iakttar i total glädjefull tysthet. Långt bakom egot, och oändligt mycket visare och fridfullare.

Samtidigt är det något som händer i världen som är märkvärdigt. Paradoxalt nog för det påverkar oss alla. Det är som självaste Varat vill lyfta oss framåt och in i den kosmiska leken. Även om vi bara väljer att sitta i stillhet och kontemplera vår egen existens, så märker vi att den kosmiska dansen är vild och extatisk – och kanske till och med vill bli sedd?

Den största andliga tjänsten vi kan ge till världen är att inse vår sanna natur, vår self-realization. Det är inte jag som säger det utan kanske den främste sagen och jivanmukta (liberated being), i modern tid; Sri Ramana Maharshi. Men det är inte om honom som det här inlägget handlar om. Utan det handlar om vad som händer inom oss.
Världen kallar på oss. Säger till oss att ryta som ett lejon. Men inte utåt till världen utan inåt. Det är ingen utomstående kraft som kallar utan Varat självt. Låt dig inte luras att tillbe externa krafter. Du är Det, och inget nytt behöver komma till. Bara din självinsikt, på vilket sätt som det än må ske.

Här ska jag vara lite ogenerad och citera Shakespeare från Twelfth Night:

”Be not afraid of greatness. Some are born great, some achieve greatness, and others have greatness thrust upon them.”

En del är födda lejon, andra kommer att inse sin lejonnatur genom livet. Men alla kommer att iklädas lejonmanen till slut. Det är en del av den kosmiska dansen. Ingenting är lämnat utanför, allt får ”komma hem” när det ska.

Men kom ihåg att varje lejon som ryter väcker andra. Men det sker inte genom handling utan genom insikt och tystnad. Tänk på att den främsta tjänsten som kan göras är att du inser din sanna natur. Eller strävar efter det, lever efter det. Så hitta glädjen, sök efter den inre icke-talande rösten som kallar.

Och när världen vaknar så har du förtjänat din t-shirt: ”Jag var där”.

Var detta inlägg hjälpsamt?

Lämna ett svar