Vandring vid havet

Det finns många anledningar till varför jag älskar havet.

Kontrasten till när jag är i skogen är jättestor. Jag fotar sällan när jag vandrar i naturen, känner mig allt för upptagen med att ta in det som händer. Allt pratar, surrar, viner, knakar och så vidare. I skogen har allt en aktiv röst och att fota är sällan något som jag kommer ihåg.

Vid stranden inbjuder havet till lugn och närvaro. Hon speglar det som finns inom dig om du är villig att lyssna. Pratar sällan om hon inte är arg, upprörd eller ledsen, och då hörs det mer än väl. Men till människor blir hon en spegel. Lyfter fram så vi kan se, och fundera över fotspåren vi gjort när vi går längs vattnet.

Stranden vid Knäbäckshusen i Skåne.

Maorifolket, som lever nära havet, har ett talesätt om lyder: Nga wa o mua. Det blir på engelska till: The days of the past to which we are coming. Maoriernas traditionella världsåskådning innebär att se det förflutna framför sig. Det innebär att aktivt se till det som varit för guidning för det som kommer. Och det innebär också att dra lärdom från det som har hänt.

När våra upplevelser och känslor speglas i havet så inbjuder hon och hjälper oss att släppa taget om dem. Som allt annat på Moderjord så uppmanar hon till att leva i nuet. Det är en stor anledning till varför jag älskar att gå längs stranden. Det är så skönt att njuta av livet och det som varit, och så enkelt att släppa taget om det.
Så att vi fritt kan leva i nuet.

Var detta inlägg hjälpsamt?

Lämna ett svar